Friday, December 6, 2013

the little man

_MG_2048

spending a lot of time with this child made me forced to be present, no slipping and sliding away. watching him makes me curious about how we were when we were small, if it explains our behavior today or if it would seem completely random, that we became what we are.

5 comments:

skip gulp said...

I think we all are grown up children!

till-vidas-ara said...

hej kära vännen! återigen haft en liten paus. från datorn, från en del annat och det är så skönt att man kan. om närvaron med det lilla barnet..dina vackra tankar. visst blir man mer närvarande..men som mamma känner man ofta att man skulle finnas ännu mer..även om jag alltid är där, kan jag känna. och så dela upp det på tre :)..fyra med Vida.
och jag tror kärnan alltid finns kvar längst där inne, och ibland utanpå. men oj vad livet har lagt murar och lager också. som en lök kan jag tänka ibland..att man skalar av..kommer närmare...

kramar genom vintern, Lycke

Sarah said...

I think in small ways we are products of our childhoods...I'm thankful for some and some I wish I would not have dragged along with me all these years. :)

it's good to be mindful in the presence of a little one...they can teach us a lot, if we listen, watch and learn.

sarapirat said...

skip gulp, i think so too at times.

lycke, kära du, skönt med paus. jag är inte särskilt aktiv jag heller längre. det där med närvaro och att vara mamma, kanske har vi skrivit om det någon gång redan, men jag tror att som mamma är en av nackdelarna att den stunden man får barn sätter genast skuldkänslorna igång, att inte räcka till, att alltid kunna ge mer, att inte göra rätt... tänker att det måste kanske vara en av dom störst utmaningarna, att släppa på det. håller med dig också om löken, så är det, vi skalar av, kommer närmare kärnan... kramar till dig fina

sarah, i agree with you! and some i wonder in what shape and how it came to me? those subtle things that i can't recall their origin. mysterious!

querido diário said...

i never grew up!