this night a friend of mine passed away. she went with her husband and three little children on a trip, to the other side of our planet. saturday they discovered that she has cancer again, and today she is already gone. she has moved on.
trying to grasp and understand, the mind desperately seeking logic to all what happens in life. but there is nothing to understand, and there is no sense to be found.
last night, while knowing that her body was slowly giving up, we went dancing for her. it became our earthly goodbye. a few hours of dancing and hugging.
she has been saying that she is ready to leave. after her first cancer, with that close knowledge that it can all just end, at any time, she has lived her life so fully, every little moment, true to herself, and so present. she did a huge work, through meditation and vipassana. i have the feeling she managed to accept, and to leave with a smile.
it is as if she has finished her task, and she left us an important lesson. actually a very beautiful gift. and next to that there is the grief and the missing. i am thinking that a year hasn’t passed since my other friend left us. and i realize that this is part of growing older, it will only happen more and not less. death as a vital and inevitable part of life. so why then must it be so painful?
15 comments:
många kramar och kärlek till dej. Vad ledsen jag blir när jag läser detta. Din text är dock otroligt fin och jag tror att din vän hade varit tacksam och glad åt den och åt dansen. Massa styrkekramar/Helena
Oj så sorgligt. Var din väninna härifrån`? Massor med kram och varma tankar åt dit Sara...
Massor av kramar till dig! ♥♥♥
Sorgligt. Livet är inte rättvist. Stor kram till dig.
Och mina mockasiner används också varje dag. Jag skickar dig pengar om du är så gullig och skickar nya. Maila mig. juliasvardag@yahoo.se
Nu grät jag.
kram A.
I'm so sorry for your loss.
Ja varför är den så smärtsam...kanske för att man inte vill eller förmår acceptera att döden är den som kan röva bort andra människor hur snabbt den vill, hur fort den vill, och när den vill. Det gör den oförutsägbar och mycket svår att acceptera..nyckfullheten och ofta meninglösheten som infinner sig..Att dö är också det enda, absolut det enda vi det säkert..det ska vi alla..å eftersom vi inte vet när vi eller någon annan ska dö gör det att den är svårgreppbar och skrämmande...
Jag känner med dig vännen i din sorg..jag finns här på flanken det vet du..skriv ett mejl om du vill...
Kramkram!
Ps. undrar om jag kan skicka din julklapp till någon adress i sverige eller firar du i israel? mejla mig så bestämmer vi hur vi gör..jag har inte din adress sparad heller tror jag..
Åh så vackert du skriver om din vän. Och det låter verkligen som hon var redo att gå vidare. Kanske gör det så ont för att vi inte vet säkert vad som väntar? Vi tror ju "bara" olika saker...Jag tror att ni möts igen och då kanske det inte blir lika tungt? Även om saknaden kan värka rent fysiskt. Jag skickar kramar och kraft och dansen låter så rätt!
Så otroligt tråkigt. Gör vi det vi ska med våra liv. Lever vi på riktigt. Visar och säger vi allt det snälla som vi tänker om varandra. Vågar vi allt vi vill. Sånt undrar jag.
Kram.
beautiful the way you wrote about your friend.
it is said that one lives as long as there are people remembering him/her. like this we also get to know the memory of her, and she lives in many peoples minds and hearts.
a big hug for you, kram <3
bittersweet.. almost makes me wanna cry.
en sådan förhatlig sjukdom. den tar så mycket från oss men lämnar ändå lärdom och insikt i retrospekt. jag är så ledsen för hennes familj och alla hon lämnar efter sig. det var ett fint farväl ni gav henne. hoppas någon dansar för mig en gång när det är dags.
Åh, det gör mig ledsen att läsa. Det finns inte så mycket att säga. Ni verkade ha givit henne en väldigt fin avskedsgåva med er dans. Stor kram!
Those poor three children to lose their mama. but her soul will sing in theirs. much love.
Älskade, älskade du. Det finns liksom inga ord som räcker till. Massor av kärlek!!!
Post a Comment