old time favorite

Both are convinced
that a sudden surge of emotion bound them together.
Beautiful is such a certainty,
but uncertainty is more beautiful.
Because they didn't know each other earlier, they suppose that
nothing was happening between them.
What of the streets, stairways and corridors
where they could have passed each other long ago?
I'd like to ask them
whether they remember-- perhaps in a revolving door
ever being face to face?
an "excuse me" in a crowd
or a voice "wrong number" in the receiver.
But I know their answer:
no, they don't remember.
They'd be greatly astonished
to learn that for a long time
chance had been playing with them.
Not yet wholly ready
to transform into fate for them
it approached them, then backed off,
stood in their way
and, suppressing a giggle,
jumped to the side.
There were signs, signals:
but what of it if they were illegible.
Perhaps three years ago,
or last Tuesday
did a certain leaflet fly
from shoulder to shoulder?
There was something lost and picked up.
Who knows but what it was a ball
in the bushes of childhood.
There were doorknobs and bells
on which earlier
touch piled on touch.
Bags beside each other in the luggage room.
Perhaps they had the same dream on a certain night,
suddenly erased after waking.
Every beginning
is but a continuation,
and the book of events
is never more than half open.

De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.
De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?
Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns -
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett 'ursäkta' i trängseln,
ett 'fel nummer' i telefonluren,
- men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.
De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.
Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen för ihop dem, särat dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.
Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett lövfrån skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår.
Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.
Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.