i am thinking about death. a lot. lately. i had periods like that as a child. when sometimes i could not fall asleep at night cause i started thinking of my parents dying. or my grandparents. and i wanted to stop everything, stop them from driving to work, from crossing a street, from getting sick.
and recently, as i get older, so does everyone around me. and naturally, death comes closer.there were so many stories, the last few weeks. an old friend from school, the father of another friend, the dog of a third friend… inevitable, we will all have to face death. how come we are not more prepared? it is too far, too taboo, too un-dealt with. we know it will happen, but we never know how or when. one of the greatest surprises of our whole existence, might be…
maybe it would help us just to talk more about it? how we see it, what we fear, what we would like to happen before and after our deaths?
in the tibetan book of living and dying, there is a quote that goes: -when we die, we die.-
yep. just as easy and difficult as it is. not more and not less.
I bland när nära människor går bort, så tänker man lätt på döden;jag tror det är normalt.När min mamma dog var jag säker att jag dör också snart (hon hade cancer och så hade jag en tumör just efter det..)men senare gick dödskänslan bort.Njut av livet,Sara!
ReplyDeleteJag tänker också mycket på döden just nu, jag försöker att vända rädslan till en glädje över livet och göra små kontroller av hur jag lever livet just nu så att jag med säkerhet kan säga jag dog lycklig och att jag gjorde det jag ville med mitt liv. Jag tror att det är nyttigt att vara medveten om döden så att man kan ta vara på livet men det är jobbigt ibland när rädslan sätter sig som en klump i magen.
ReplyDeleteTänker på dig! Puss!
yaelian, det är en del av livet, helt enkelt, den där dödskänslan. och du har helt rätt, det bästa vi kan göra är att njuta utav livet.
ReplyDeletejenny, åh, får lust att ringa dig, jag kanske pövar idag! kramkramkram